torsdag 9 april 2009

Hetsjakt på Calle Jonsson!

Om någon är utsatt för hetsjakt så är det Calle Jonsson och hans familj. I åtta år har grekiska staten lekt en fruktansvärd katt-och-råtta-lek med dem. Nu beskylls såväl han som föräldrarna för förtal av grekiska staten. Detta i ett land där invånarna har rätt att fritt yttra sig om allt. Jag hoppas verkligen att svenska staten ryter ifrån och att svenska folket bojkottar Grekland som turistland./Monica

Calle Jonsson stannar i Sverige!

– Jag som advokat förstår ingenting över huvud taget av hur det grekiska rättssystemet fungerar, säger familjens advokat Leif Silbersky.
Ursprungligen gäller misstankarna att Calle Jonsson ska ha knivskurit en man på Kos 2001. Fyra år senare friades Jonsson av hovrätten på Rhodos. Sedan dess har Högsta domstolen i Grekland beslutat att hela rättegången ska tas om, med ny domare och ny jury, vilket inte har skett.
I år dök plötsligt nya anklagelser upp. Men denna gång inte bara mot Calle Jonsson utan även mot hans föräldrar. Enligt åklagaren har Jonsson spridit rykten om att grekisk polis torterat honom och föräldrarna ska ha bekräftat uppgifterna. Därför är de alla tre nu misstänkta för falsk angivelse, mened och förtal och har kallats till domstolsförhandlingar på Rhodos den 10 april. Detta utan att någon förundersökning presenterats och utan att föräldrarna hörts.– Vi kan inte acceptera i en rättsstat att man kallas direkt till domstol utan att folk hörs först och får lämna sina synpunkter på en eventuell anklagelse. Därför kommer familjen inte att åka, säger Silbersky till TT.
Hur familjen kommer att ställa sig till eventuella kallelser längre fram kan han inte svara på.

TT 9 april 2009

Fakta Wikipedia:
Carl Mikael (Calle) Jonsson, född 9 juni 1983 i Långträsk, Piteå kommun, bosatt i Vallentuna, är en svensk medborgare som greps i juli 2001 på den grekiska semesterön Kos som misstänkt för att ha knivskurit en grekisk man. Jonsson, som nekade till alla anklagelser, satt häktad fram till i februari 2002 då han släpptes mot borgen och lämnade landet. Den efterföljande utdragna rättsprocessen mot Jonsson skapade stor uppmärksamhet i svenska medier.
Den egentliga rättegången skulle ha hållits i
Grekland hösten 2003, men uteblev då Jonsson vägrade att infinna sig eftersom han förklarat att han inte hade något förtroende för det grekiska rättssystemet. Hösten 2004 begärde Grekland honom överlämnad enligt den nya europeiska arresteringsordern. Efter prövning av utlämningen i både tingsrätten och hovrätten överlämnades Jonsson i januari till grekisk polis.
Den attackerade greken, Christoforos Serdaris, och en vän till denne pekade i rättegången ut Jonsson som skyldig. En
DNA-analys visade att offrets blod fanns på Jonssons tröja. Jonssons försvarare, advokat Leif Silbersky, menade i sin tur att utpekanden skedde efter påtryckningar av polisen och att det fanns tveksamheter kring DNA-analysen. Den 12 april 2005 frikändes Jonsson från anklagelserna.
I slutet av november
2006 meddelade Högsta domstolen i Grekland att rättegången ska tas om från början. Detta eftersom det bland annat ej anses klarlagt "huruvida den tilltalades tröja kom i kontakt eller ej med lidandens byxor och skor"[1].
Den
19 november 2007 skulle Calle Jonsson medverka vid en ny rättegång i Grekland, men denne har skjutits upp på obestämd tid på grund av en advokatstrejk.
Åklagarmyndigheten på
Rhodos har i februari 2009 skickat en begäran till Attunda tingsrätt att såväl Calle Jonsson som hans föräldrar ska delges misstanke om falsk angivelse, mened och förtal. När Jonsson förhördes om mordet (OBS! ska rimligen vara som värst mordförsök då offret lever/MA) sade han att han hade blivit torterad av grekiska poliser. Den grekiska åklagaren anser att Calle Jonsson spridit rykten om poliserna, och hans föräldrar anklagas för att ha bekräftat uppgifterna om tortyr. Familjen är kallad till förhandling på Rhodos den 10 april 2009.
(bilden togs när Calle friades från misstankar och släpptes 2005)
______________


Min intervju med den fantastiskt fina Katarina Jonsson
var publicerad i Allas Veckotidning 2005.


Katarina Jonsson ser liten och trött ut där hon sitter vid köksbordet i sin nya bostadsrätt. En dryg månad har gått sedan hon flyttade in. Ändå har hon knappt varit här. Hon har tillbringat veckorna på Kos och Rhodos där rättegången mot sonen Calle har väckt uppmärksamhet. Anklagad för mordförsök och vapenbrott riskerade han att dömas till 25 års fängelse. Calle frikändes emellertid på alla punkter av en enig jury och kunde åka hem med familjen. Fyra års helvete var därmed över. Nu återstår att sätta punkt och steg för steg ta sig tillbaka till livet. 

– Jag är väldigt lättad, säger Katarina. Samtidigt känns det som att livet har trasats sönder. Min obekymrade artonåring som åkte iväg till Kos kom aldrig tillbaka. Calle har åldrats. Man gör det i grekiskt fängelse. Så det är svårt att känna jublande glädje. Jag måste läka mig själv, precis som Calle måste göra det. Därför känner jag ett stort behov av att få vara ensam. Jag har fullt upp med att komma tillbaka till livet.

Det var med stor tvekan som Katarina och Gösta Jonsson i juli 2001 släppte iväg sonen Calle till Kos för en veckas hålligång med kompisarna ur hockeylaget. Där fick han dela rum med två andra grabbar och ringde för säkerhets skull hem varje dag. En vecka senare skulle familjen återförenas i Luleå.

– Vi var på väg till vårt hus där när dramatiken på Kos utspelade sig. Vi behöll det när vi 1998 flyttade till Vallentuna. Då hade jag lämnat jobbet som undersköterska för att i stället plugga i Uppsala och ta en magisterexamen i sociologi. För Gösta, som är rörmokare, var det inte särskilt svårt att få jobb i Stockholm.

Calle och hans kompisar roade sig på ett strandparty den där ödesdigra kvällen. När de andra gick hem dröjde sig Calle kvar med en flicka för att sedan ensam gå till hotellet. Han blev emellertid rånad av två män och knivstucken i armen.

– Calle tog sig till hotellet, virade en handduk om armen och gav sig av till akuten. Samtidigt pågick ett bråk några kvarter bort där servitören Christoforos Serdaris blev knivskuren med åtta knivhugg. Polisen började därför söka efter en blodig gärningsman. De grep en norrman som de misshandlade svårt för att han hade lämnat in en blodig tröja till en tvättinrättning. 

På akuten fick de tips om Calle varpå de stormade in på hotellrummet. Grabbarna förstod ingenting. De fördes till sjukhuset för att konfronteras med Serdaris men varken han eller hans kompis kunde peka ut en gärningsman. Poliserna blev ursinniga och en kvinna från ambassaden hörde hur förhörsledaren skällde ut offret, pekade på Calle och sa att det var han.
Serdaris och hans kompis skulle minsann inte ifrågasätta polisens arbete!

Svenskarna släpptes men några timmar senare kom polisen tillbaka. Calle blev livrädd och flydde till receptionen för att få hjälp. Han greps och fördes iväg medan kompisarna flydde till stranden övertygade om att de hade sett Calle för sista gången.
– De vågade inte återvända till hotellet. De stannade på stranden hela natten och fick hjälp av några danskar att hämta bagaget. Sedan tog de sig till flygplatsen och åkte hem. Stackars Calle! Han måste ha känt sig väldigt rädd och övergiven.

Familjen var framme i Luleå när en av Calles kompisar ringde och sa, att något hemskt hade hänt på Kos och att någon var död.
– Jag var säker på att det var Calle! Vi ringde resebyråns jourtelefon men fick inget svar. Först på morgonen kunde vi nå ambassaden som meddelade att Calle satt anhållen. Åh, vilken lättnad! Vi hade ju trott att han var död. 

Nu återstod bara att reda ut alla missförstånd.Det var emellertid lättare sagt än gjort. I 50 graders värme satt Calle inspärrad med handfängsel som skavde in i handlederna tillsammans 20 båtflyktingar. Hygienen lämnade allt i övrigt att önska. En gång om dagen spolades alla fångarna av med en vattenslang.

– Calle togs varje dag in i ett förhörsrum där han fick stå på knä med handfängsel medan poliserna misshandlade honom, spottade honom i ansiktet och förnedrade honom på alla sätt. Vi ska knulla dig i röven, hotade de. Eller vill du hellre att vi kör upp batongen? Blir du inte dömd till minst tio års fängelse så skär vi halsen av dig direkt! 

Calle var skräckslagen och grät vilket hetsade upp poliserna. De struntade i att göra en brottsplatsundersökning. Likaså blandade de Calles tröja med Serdaris blodiga kläder i en påse. Det är alltså inte särskilt märkligt att Serdaris DNA fanns på Calles tröja.
– Misshandeln tog inte slut förrän vi hade lyckats ordna advokaten Vasilis Drossos som sedan skötte rättegången. Efter en tid fick Calle dessutom ringa hem. Det var underbart att höra hans röst. Men vi sa inte så mycket. Orden stockade sig. Jag ville åka dit direkt men blev övertalade att stanna hemma. Det ska den grekiska polisen vara glad för. Jag hade inte varit lätt att tas med.

Enligt grekisk tradition är det viktigt med en äldre, närstående mansperson som karaktärsvittne. Katarinas styvfar, kriminalinspektör Roger Kassfeldt, for därför till Kos med sin kollega Eric Livbom.
– De blev inte ens inkallade som vittnen. Än mindre kom de hem med Calle, som jag hade hoppats. Men de fick åtminstone träffas. Calle var i väldigt dåligt skick, när vakterna kom med honom. Han var uttorkad, hade kramper och kände stundtals inte ens igen dem.

Några veckor senare fördes Calle, fastkedjad vid en stolpe ombord på en båt, till ungdomsfängelset i Avlona utanför Aten där våldtäkter och misshandel bland fångarna hör vardagen till.
– Om vi i Sverige hade hållit djur i burar som de grekiska fängelsehålorna, så hade vi fått hälsovårdsnämnden på oss, säger Katarina bittert. Det är mycket värre där än vad de flesta svenskar kan föreställa sig.

Katarinas dagar blev till en enda lång väntan. Hon tvingades avbryta sina studier. Det var stört omöjligt att koncentrera sig.
– Jag ringde UD, ambassaden, konsulatet, politiker och EU-parlamentariker, men fick inte hjälp någonstans. Försäkringskassan drog emellertid in vårt flerbarnstillägg. Calle bodde ju inte hemma längre, sa de.

Calle fick, med hänvisning till EU-medlemskapet, ingen rättshjälp från Sverige. Han fick söka sin rättshjälp i Grekland, sa UD. Att Grekland inte hade mycket att erbjuda spelade ingen roll. Calle fick dessutom varken tolk- och översättningshjälp från svenska ambassaden. Ensam satt han i sin fängelsehåla med alla handlingar på obegriplig grekiska. Hela hans rättssäkerhet stod och föll med familjen.

– Till sist beslöt vi oss för att kontakta media. Vi insåg att det var vår enda chans. Dagens Nyheter skrev en artikel. Sedan brakade det loss ordentligt. Några dagar senare satt vi i TV4:s morgonsoffa. Det var där vi träffade Leif Silbersky som, på eget initiativ, erbjöd sig att hjälpa oss. Vi har inte betalat honom en krona under den här tiden. Han har stått för alla kostnader själv. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog.

Calles vistelse i Avlona är kanske värst av allt. För att överleva måste han ständigt vara på sin vakt mot de 4000 andra fångarna. Han delade emellertid cell med fem albaner som just då hade makten varför han kom att stå under ett visst beskydd. Att Katarina och Gösta då och då kunde bära in skor, tröjor och mat till albanerna gjorde förmodligen också sitt till.

– Under den perioden fruktade jag faktiskt för Calles liv, säger Katarina. Albanerna tog hans kläder och gav honom utslitna plagg för att han skulle få vara ifred. Men det var dagligen ett fruktansvärt liv bland fångarna som sprang omkring maskerade och slogs med käppar. Vi kunde till och med höra det när Calle ringde hem. För vår skull ringde han varje dag. Vi ville ju veta att han var vid liv. 

Det fanns en telefon i fängelset och fångarna fick stå i kö för att ringa collect call. Jag satt på sätt och vis också i fängelse. Jag bar telefonen med mig överallt, om Calle skulle ringa. Handla och gå till tvättstugan gjorde jag bara när jag visste att han satt inlåst. Vi fick fruktansvärda telefonräkningar som kunde sluta på över 30 000 kronor. Men det spelade ingen roll. Det fick kosta vad det ville.

Katarina försökte räcka till för de tre andra barnen. Men det fanns morgnar när hon inte ens ville går ur sängen. Ändå gjorde hon det.
– Jag steg upp, duschade och gjorde det allra nödvändigaste. Men familjen fick inte så mycket mer av mig. Det förstår jag nu. Jag räckte inte till. Men de var duktiga, gick i skolan och skötte sig ändå.Så kom julen med klappar, julmat och julgran. Familjen tände ljus och såg på Kalle Anka men tankarna var hos Calle.

– Det var minusgrader i fängelset då. När Calle ringde på julafton försökte han trösta mig. Vi får extra god mat i dag, sa han. Det var inte sant. Så här efteråt beundrar jag honom för det.

Familjens ekonomi kördes snabbt i botten. De fick betala allt från lakan och handdukar i fängelset till översättningar, advokater, resor och telefonsamtal. Till och med UD:s samtal till Grekland måste de stå för. En för familjen okänd, blind man - Hans Ruuth i Luleå – samlade in 109 000 kronor och de sålde sitt hus i Luleå. När som helst kunde det trots allt komma ett erbjudande om borgen.

– Gösta var på Kos då. Han ringde en kväll och sa att Calle skulle friges mot en borgen på 136 000 kronor, förutsatt att pengarna fanns på den grekiska banken klockan nio följande morgon. Våra pengar var låsta i Norrland så jag kastade mig på telefonen och ringde UD för att be om ett kortfristigt lån till nästa dag. De vägrade. Vi kan inte använda skattebetalarnas pengar hur som helst, sa de. Leif Silbersky erbjöd sig att låna oss pengarna när banken öppnade nästa dag men då skulle det ju vara för sent. Till sist ställde en banktjänsteman i Luleå upp och gjorde transaktionen på övertid. Det blev Calles räddning.

Den 8 februari 2002 fördes Calle i handfängsel med båt från Aten till Rhodos för att friges mot borgen. Den här gången hade han sällskap av sin pappa och fick till och med gå på toaletten. Dagen därpå kom de hem till Arlanda där de möttes av familjen, ett 50-tal kompisar och ett stort mediauppbåd. Calle berättade att hans tilltro till det grekiska rättssystemet var lika med noll. Samtidigt varnade han andra ungdomar för semesteröar med festprofil.

– Uppdrag Granskning har ju visat hur guiderna går längs bargatan med tonåringarna så att de ska dricka så många shots som möjligt. De har procent på det. Sedan lämnar de ungarna åt sitt öde. Det är klart att det blir stökigt. Den grekiska polisen måste ju tycka att det är vidrigt. Jag är säker på att Calle fick klä skott för det. De ville statuera exempel.

Väl hemma valde Calle att inte berätta så mycket. Han vill bara glömma och gå vidare.
– Det är som om han försöker skydda mig, säger Katarina. Han vänder det inåt och sörjer i sin ensamhet. Det gör fruktansvärt ont att tänka på. Själv fick jag stöd och hjälp av en präst som kom hem till oss när Calle hade blivit häktad och vi var i chocktillstånd.

Calle gjorde sin militärtjänst, utbildade sig till hockeydomare och kunde småningom börja jobba. Katarina återupptog och avslutade samtidigt sina studier. I dag är hon färdig biståndshandläggare inom äldreomsorgen.

I juni 2002 lyckades familjen få rättegången uppskjuten och i december samma år fick Calle ett erbjudande från Serdaris att för 16 000 kronor köpa sig fri. Han vägrade. Det skulle vara detsamma som att erkänna, tyckte han. 

I oktober 2003 kallades Calle till en ny rättegång som han, med Leif Silberskys hjälp, vägrade infinna sig vid. Allt med stöd av utlämningslagen från 1957 enligt vilken regeringen avgör om svenska medborgare ska lämnas ut för lagföring utomlands eller ej. I juni 2004 greps Calle av polisen en kväll, sedan en ny arresteringsorder hade kommit från Grekland och han lämnat föräldrahemmet för att gå på grillfest.

– De hade spanat på honom hela dagen och helt enkelt väntat ut honom. Några timmar senare ringde han från Kronobergshäktet och dagen därpå var det förhandling i tingsrätten. Då gällde fortfarande den gamla utlämningslagen så Calle frigavs. I juli antog emellertid Grekland den nya lagen som nu är gemensam för EU och som innebär att de europeiska domstolarna ska samarbeta och underkasta sig varandra. I oktober kom så en ny arresteringsorder varpå Södra Roslags tingsrätt beslutade utlämna Calle.

– Han fick tillbringa natten innan på Kronobergshäktet, säger Katarina. När vi lämnade honom där kände jag mig som den största svikaren någonsin. Det hade dittills varit otänkbart för mig att Sverige – hans eget land - skulle kunna lämna ut honom.

Calle överlämnades till grekisk polis på Arlanda i januari 2005 och fördes till häktet på Kos. Där har han suttit de senaste månaderna bland 30 andra fångar i samma rum. Pappa Gösta följde emellertid med till ön och snart kom den övriga familjen efter.
– Det var viktigt för oss att vara tillsammans. Den här gången skulle ingen behöva sitta här hemma i ovisshet och vara orolig. För mig var det första besöket på Kos. Vi tittade på hotellet, där Calle hade bott och fann platsen där han blivit rånad likaväl som platsen där Serdaris blev knivskuren.

Calle frikändes slutligen av en enig jury trots att tolken knappt kunde svenska och än mindre förstod de juridiska termerna.
– När de sa att Calle var fri och alla rusade ut ur rättssalen satt jag bara kvar. Jag kunde nästan inte röra mig.

Calle fick hämta sina saker i häktet och familjen flög omedelbart hem. Då hade hans mellanhavande med den grekiska rättvisan kostat familjen närmare en miljon kronor.
– Jag hade 5 kronor och 25 öre kvar på kontot när vi kom hem. Och en avbetalningsplan till resebyrån på de 38 000 kronor som resan kostade med hotell, ombokningar och allt. Alla våra besparingar är borta, säger Katarina när telefonen plötsligt påminner om vardagen här hemma. Hon pratar en stund och får uppenbarligen ta emot ett glatt besked.

– Det var Calle, säger hon. Han fick jobbet. Han ska bli säljare nu. Så han har åkt för att köpa en ny kostym.

Några dagar senare träffar vi Calle och den övriga familjen. Han är en vältränad och artig kille som med ett oväntat fast handslag, för mammas skull, ställer upp för en sista fotografering. Några fler intervjuer blir det nämligen inte. Åtminstone inte på länge. Han har farit illa av det som hänt och måste få återgå till ett normalt liv.
– Vi är överens om att bara ställa upp för dem som har hjälpt oss, säger systern Elin. Så nu får det vara bra.

Pappa Gösta känner sig påtagligt obekväm med situationen och lämnar oss så snart fotograferingen är över. Han och Katarina har gått skilda vägar nu. De fyra år långa mardrömmen var mer än deras relation orkade med.
– Vi kunde inte stötta varandra till slut, säger hon. Så jag flyttade. Gösta bor kvar i vår gamla bostadsrätt och Björn och Olle har egna rum hos oss båda. Elin har ett eget boende och Calle bor hos sin flickvän. Nu måste jag ta tag i mitt eget liv.

Katarina funderar på att skriva en bok om allt som hänt. Hon skulle dessutom vilja hjälpa andra som sitter fängslade utomlands utan att få hjälp hemifrån. För de är många, säger hon.
– Framför allt vill jag varna alla som tänker åka utomlands. Råkar man illa ut och blir anklagad för brott så får man klara sig bäst man kan. Det finns ingen i hela världen som hjälper en. Regeringen och UD lämnade oss i sticket. Det är min största besvikelse nu när allt är över.
Monica Antonsson

Det var 2005.
I slutet av november 2006 meddelade Greklands HD att rättegången skulle tas om då det bland annat inte ansågs klarlagt om Calles tröja kom i kontakt med offrets byxor och skor eller ej. Rättegången den 19 nov 2007 sköts emellertid upp på obestämd tid. Den 10 april 2009 var det alltså dags för nya anklagelser, denna gång falsk angivelse, mened och förtal, mot såväl Calle som hans föräldrar. De har följaktligen ingenting med ursprungsåtalet att göra.

5 kommentarer:

  1. Stackars Calle. Fast nu är han väl misstänkt för misshandel igen va?

    SvaraRadera
  2. 2011 misshandlade han en kille vid Hovet och fick samhällstjänst. Åsså nu igen? Tycker Monica ftf att vi ska bojkotta Grekland ?

    SvaraRadera
  3. Elmar Jukic. Ja, det tycker jag. Vi bör framför allt inte låta våra ungdomar åka dit. I synnerhet som ungarna hetsas av researrangörerna att dricka sig fulla och bära sig väldigt illa åt. Särskilt som de inte får någon hjälp från Sverige om något händer.
    Calle fick vara med om en hel del oskrivbart i fängelset på Kos. Ingen vet om det har påverkat hans person. De fall av misshandel som du nämnder (jag vet inte om han är dömd) kanske aldrig hade inträffat om familjen inte hade plågats så gruvligt som faktiskt blev fallet. Hela familjen gick sönder. Varken mer eller mindre. Och mest sönder gick förstås Calle. Åk till Kos om du vill men jag rekommenderar det inte.

    SvaraRadera
  4. Men nu står din son åtalad igen för misshandel. Mot någon som "slog till först". Är det inte så att han kanske har lite issues med sin ilska?

    SvaraRadera
  5. Jag börjar tröttna på dina kommentarer Anonym. Det råder väl ingen som helst tvekan om att du själv är inblandad i det ärende du skriver om. Men blanda för all del inte in mig. Jag är inte ens på långt håll släkt med Calle Jonsson. Jag känner honom inte ens. Du får följaktligen vända dig direkt till honom med din insinuanta fråga.

    SvaraRadera