torsdag 22 juni 2017

Och bostäderna för våra egna unga, var bygger ni dem då?

Förre kommunalrådet Örjan Lid - kommunens genom tiderna största misstag - drog igång en lång rad byggen innan han tog pengarna för Påtåker och försvann till Portugal (var det väl).

Redan då fanns folk som slog larm om valet av byggen. De tystades emellertid och saken dog ut. Nu annonserar byggherren till Åby Ängar sitt bostadsbestånd varav det mesta redan är sålt vilket säger en del om bostadsbristen i landet.

För kolla priserna! Du hittar dem här. 

Folk får betala mellan 2,6 - 3,6 miljoner kronor i insats för 1 - 3 rum. Därefter är hyran mellan 3 250 till 4 950 kronor per månad. Plus drift - värme och vatten.

Det var inte det här Vallentuna behövde!

Våra egna unga som växt upp här, står på tröskeln till livet och ska bilda familj är körda direkt. Få om ens några har den här sortens plånböcker.  

Och sak samma lär det, enligt uppgift, vara med alla de andra områden som Örjan Lid initierade. Hur kunde byggnadsnämnden och andra instanser gå med på det? Ett oerhört svek!

Ni som var med och klubbade igenom det hela bör gömma er bakom skämskudden.

tisdag 20 juni 2017

Socialnämndens ordförande tvingades avgå. Korrekt beslut av kommunfullmäktige.

Uffe Lindeborg berättar i veckans Stockholm direkt att socialnämndens ordförande Björn Furugren Beselin (C) tvingades avgå. Orsaken är att han inte får ansvarsfrihet av kommunfullmäktige. Om orsaken kan du läsa här. 

Det hedrar kommunfullmäktige att de fattade ett korrekt beslut och inte började bedriva svågerpolitik som så ofta förr i Vallentuna. Beslutet var det enda raka.

Av Uffe Lindeborgs artikel framgår emellertid att Björn Furugren Beselin har flera politiska uppdrag i kommunen. Han är:
  • ordförande i kommunala pensionärsrådet, 
  • ledamot av kommunstyrelsen 
  • ledamot av kommunfullmäktige och 
  • ledamot av teknik- och fastighetsutskottet.
Han sitter alltså i den absolut högsta kommunledningen på väldigt tunga poster som samtliga kräver åtminstone en känsla för vad som är rätt och fel. Det har skattebetalarna rätt att kräva.

Björn Furugren Beselin har tydligt visat att han inte besitter den egenskapen. Centerpartiet i Vallentuna måste följaktligen se till att han omgående lämnar över stafettpinnen till någon annan.

Tag ert ansvar, Centern!

Men vi har fortfarande inte fått veta exakt vad det var som den där konsultkompisen skulle "ändra i delegationsordningen för socialnämnden" och skattebetalarna fick betala 40 000 kronor för.
Kan du ta reda på det åt oss Uffe?

tisdag 6 juni 2017

Det är ett karaktärsdrag...

Jerri Bergstöm (S) som anmälde blev närmast hånad men...

Revisorerna är kritiska till Björn Furugren Beselin (C). Med all rätt. Av en förtroendevald – särskilt ordföranden i en så tung nämnd som socialnämnden – som faktiskt arvoderas rätt bra - måste man kunna förvänta sig att han kan och följer spelreglerna. De är inte annorlunda i socialnämnden än vad det är i vilken frimärksförening som helst.

Det första man gör på varje nytt jobb eller uppdrag är att ta reda på vad som gäller. Vilket arbete förväntas man göra för sitt arvode? Vilka beslut får man fatta själv? Vilka frågor kräver ett majoritetsbeslut i nämnden? Och så vidare. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att nämndbeslut måste till så fort det kostar pengar. Man ”råddar” nämligen inte bara en nämnd som omsätter 500 miljoner kronor, man är en del av den svenska demokratin och hanterar skattebetalarnas pengar.

Här får vi veta att Furugren Beselin har ställt till med en personalfest för 132 000 kronor på eget bevåg. Han har beviljat sig själv en kurs för 6000 kr och köpt in broddar åt gamlingar för 7000 kronor utan att fråga nämnden. Han köpte dessutom presentcheckar på ett bageri för 12 500 kronor.

Det rör sig alltså inte om en engångsmiss. Det är ett tydligt karaktärsdrag. Ett godtyckligt sätt att hantera andras pengar. Finns det flera beslut av den här sorten, undrar man. Och vad händer nästa gång?

Sak samma när det gäller att gynna kompisar med företag. Kalla det vad ni vill men det är vänskapskorruption. Alla vet att tjänster ska upphandlas i demokratisk ordning. Tog nämnden beslut om att tjänsten skulle inhandlas eller tog Furugren Beselin även det beslutet själv?

Av tidigare artiklar framgår att Furugren Beselin tog beslutet själv och att det kostade skattebetalarna 40 000 kronor.

Av Uffe Lindeborgs artikel får vi veta att kompisens företag anlitades för att ”ändra i delegationsordningen för socialnämnden”. Vad i allsin dar betyder det?

Delegation – beslut om vem eller vilka tjänstemän och politiker som får fatta vilka beslut – måste väl ändå vara en fråga för socialnämnden, kommunstyrelsen eller fullmäktige?

Det skulle onekligen vara väldigt intressant att få veta exakt vad det aktuella uppdraget till kompisens företag bestod av. Och vad det resulterade i.  

Det håller inte för en ordförande av socialnämnden att efter revisorernas kritik säga, att man ska bättra sig. Även om han beviljas ansvarsfrihet så bör han ta sin mats ur skolan och avgå. Även fritidspolitiker måste vara kvalificerade för sitt uppdrag. Socialnämnden – som fattar så många livsavgörande beslut för kommuninvånarna – är ingen lekstuga.  
Monica Antonsson

Se också:

Stockholm direkt
Efter granskning: 
Skarp kritik mot socialnämndens ordförande
Socialnämndens ordförande, Björn Furugren Beselin (C), riskerar att inte beviljas ansvarsfrihet och han kan bli avsatt som ordförande i sin nämnd. Detta efter revisorernas kritiska rapport.
Kommunens revisorer lämnade in sin rapport till kommunen i måndags. De är starkt kritiska till några av de beslut som socialnämndens ordförande, Björn Furugren Beselin (C), tog förra året. Trots kritiken rekommenderar revisorerna kommunfullmäktige att bevilja honom ansvarsfrihet, men uppger samtidigt att detta är upp till kommunens fullmäktigegrupp att avgöra.
Läs hela artikeln här.

Toppolitiker i Vallentuna granskas av kommunens revisorer
"Han beslutade också att anlitat en partikamrat som konsult för 40 000 kronor och presentcheckar på ett bageri för 12 500 kronor. Utöver detta har han beviljat sig själv en kurs för 6 000 kronor."
Läs artikeln här. 

Köpte 50 par broddar till de äldre - nu anmäls kommunens politiker
– Jag har förklaringar till mitt beslut. Jag tänkte så här: det är ingen stor summa det handlar om, cirka 7 000 kronor. Det var egentligen ett beslut som en tjänsteman hade kunnat ta. Enligt gällande delegationsordning har man rätt att fatta sådana här beslut när det är brådskande, säger han.
Läs artikeln här.

lördag 20 maj 2017

Runrikets dag på Kyrkängen i Vallentuna...

Runrikets dag firas i helgen på Kyrkängen i Vallentuna. Det är en vikingatida marknad med allehanda förlustelser och underhållning som heter duga av slagskämpar i alla åldrar. 
Det är vikingar med glasögon, vikingar med dredlocks och vikingar som bolmar nutida cigarretter.
Det är långa och korta vikingar, vältränade och otränade, smala och spinkiga och vikingar med påtaglig rondör. Och när de dör på slagfältet så vaknar de strax till liv igen.
Det är det som är en fördel med den här sortens rollspel. Man tar det bästa ur sagans värld, väver ihop det med valda företeelser ur alla tidsåldrar och får en mix efter behag. Huvudsaken är att man har kul. Och det har de. Roligt också att de delar med sig till oss andra. 
Så här förlöpte lördagen den 20 maj 2017 på Kyrkängen:


Först höll krigarna rådslag i utkanten av vikingabyn.


Sedan stormade de in på marknadsplatsen.


Och ställde upp sig på led mitt emot varandra. 


Därefter drabbade de samman i lagom pensionärstakt...


tills nästan alla...


låg döda på marken. Blodet flöt på krigsskådeplatsen, sas det. 


- Opp och hoppa tjockisar, ropade den glasögonprydde hövdingen.


Sedan var det dags för slagsmål igen! Aj aj aj...


- Heja pappa, ropade en liten parvel bland åskådarna.


Barnen var inte sena att ta efter...


Annars kunde man se hur färg ska kokas...


Och det fina färgade resultatet.


Man kunde köpa vikingatida konsthantverk...


och varma raggsockor.


Herrarna var mer intresserade av svärd och yxor...


medan damerna beundrade det fina silversmidet.


De hungriga mättade sina magar med kött i bröd och griskött med rotgrönsaker.
Sibylla varmkorv fanns också i ett stånd intill. Där kunde man till och med betala med kort. 
Kanon, om ni frågar mig.


Vikingar i mängden. Flaskan har nog innehållit svagdricka, när det begav sig. 
Svagdricka såldes i femlitersflaskor och såg ut så där, när jag var barn.
Den här antika pavan var nog ämnad för mjöd, gissar jag. 


Somliga vikingar hade tagit möblerna med sig. De övernattade på Kyrkängen.


Annars gick livet i Vikingabyn sin gilla gång...



hela långa dagen.


Mina favoritvikingar...


Och i morgon söndag fortsätter Runikets dag med allehanda roliga programpunkter.
Missa det inte!

måndag 1 maj 2017

Sossarnas nye ordförande Jerri Bergstöm inger hopp om framtiden...

Som lokalredaktör i Vallentuna under många år var jag tvungen att ta mig till Tuna torg 1 maj kl 10.00 varje år. Det var oftast en tämligen trist tillställning med väldigt få deltagare och inte mycket att skriva om helt enkelt. Att döma av en rörlig film på facebook till tonerna av "Upp till kamp" var det ungefär likadant den här gången.


Jerri Bergström håller tal på Tuna Torg
Foto: Jaana Tilles
Sossarna har emellertid en nyvald ordförande i Jerri Bergström som alltså i dag debuterade på Tuna torg. Jag bad att få läsa hans tal och blev rejält imponerad. Därför har jag också bett att få dela med mig av text och bild (Tack Jaana Tilles!) till er som möjligen läser här.

Jerri är Vallentunakillen som många av oss känner sedan länge. Som barn var han lika charmig som busig men alltid rak och redig. Han hade glimten i ögat helt enkelt.

Så småningom blev han fäktningskungen som pustade och frustade sig ända in i landslaget och som till sist toppade sin karriär med OS i Seoul 1988.

Oavsett var man står politiskt, kan man känna sig tillfreds med att Jerri Bergström aldrig kommer att låta sig korrumperas eller tiga still för att det är enklast eller lönar sig privatekonomiskt. Det kan ni vara säkra på. 

Här följer Jerri Bergströms första tal som ordförande för den lokala arbetarekommunen.


Mötesdeltagare, kamrater!
Som nyvald ordförande i vår arbetarekommun vill jag börja med att tacka för det förtroende jag fått av er medlemmar.

Att få ett sådant uppdrag förpliktar när man är uppvuxen och ordentligt rotad i Vallentuna sedan 1969. För övrigt ett mycket bra år 1969. Jag kommer ihåg när min pappa väckte mig en sommarnatt det året för att på en svart-vit 19-tummare med sprakande ljud och fladdrig bild se när den första människan tog sina steg på månens yta, något många såg som en omöjlighet några år tidigare. Sju år tidigare sa John F Kennedy när han förklarade varför man gjorde något som var omöjligt ”not because they are easy, but because they are hard”/ “inte för att de är lätta, utan eftersom de är svåra”.

Jag kommer också ihåg min första dag, samma fantastiska år, 1969 på Videgårdens förskola med lekgård och gungställning bara några meter ifrån dagens ”Folkets hus” där jag nu tillbringar många kvällar i veckan med kamrater precis som på Videgården för snart 50 år sedan.
Den tiden var en tid av oändliga möjligheter. Ett samhälle, en gemenskap som gav alla möjlighet till någonting bättre.

Det jag såg då var ett Sverige som gav möjligheter, och jag och mina dagiskompisar fick de möjligheterna, det var mina föräldrars och mina kompisars föräldrars hårda arbete som gav oss alla, alla dessa våra möjligheter. Det var en värld av möjligheter som låg framför oss, mig och mina kamrater.
- Därför är jag Socialdemokrat!

En dag som denna tänker jag på min mamma som delade rum med sina tre systrar i en lägenhet på Kungsholmen för att sedan få ett eget rum i den nya lägenheten tvärs över gatan, visserligen bara en liten skrubb, en jungfrukammare, men ändå, ett eget rum.

Jag tänker idag på min pappa som växte upp i en etta på Södermalm och i tonåren fick en alldeles egen vrå av den möblerbara hallen i den fina tvåan i Bagarmossen

När jag själv som femåring, egentligen 5 år och 10½ månad, det var noga med månaderna då, flyttade från en liten trea i Bergshamra där jag delade rum med min storasyster. En flytt två mil rakt norrut i ingenstans, men med ett eget rum i ett fantastiskt hus med en underbar trädgård i Bällsta, med kompisar i vartenda hus runt ikring.

För på samma vis som min farfar Erik, smeden från Holmsjö i norra Blekinge, min farmor Elsa Pressbyråbiträdet från samma lilla by i Blekinge, morfar Bengt, kamrern och reservofficeren från Tygelsjö i Skåne och mormor Anna-Lisa kartriterskan från Jordberga också ”söder om landsvägen” i Skåne som gav mina föräldrar en bättre framtid, och som de, min mamma Agneta och pappa Bosse båda ingenjörer gnetade och slet för att jag och min syster skulle få det bättre än dem så vill jag tillsammans med min Julia kunna ge våra barn Cornelia och Willem något som är bättre än det vi har.
- Därför är jag Socialdemokrat!

Men idag, i Vallentuna så försöker man ta ifrån oss våra möjligheter, möjligheterna att ge nästa generation något som är bättre. Bristen på hyreslägenheter och Alliansens bostadspolitik gör det näst intill omöjligt för oss att föra detta arv vidare.

För 20 år sedan fanns mer än tre gånger så många hyresrätter i Vallentuna jämfört med idag, från nästan 1000 till mindre än 300 stycken på 20 år. Denna utveckling är ingen slump, utan en medveten politik av Moderaterna för att tillsammans med sina borgerliga stödpartier bygga ett Vallentuna som inte är till för alla, utan bara för några få.

Med Alliansens bostadspolitik krävs det att man har miljoner på banken eller är kompis med en hyresvärd för att kunna ge sina barn något som är bättre än vad de redan har idag.

En Allianspolitik som planerar och bygger för de som redan har, utan möjlighet för de med små resurser att bosätta sig eller bo kvar i vår kommun.

En Allianspolitik som planerar och bygger segregerade områden där bara de som redan har, får möjlighet att bo.

En Allianspolitik som planerar och bygger så att de som är ekonomiskt svaga tvingas bort från kommunen.

Kamrater, denna orättvisa och ojämlika politik är vad Alliansen vill och rättfärdigar med sina elitistiska marknadsliberalistiska rökridåer. Det man gör är att man förskingrar vårt gemensamma och tar från de som har lite och ger till de som har mycket.

Med en socialdemokratisk bostadspolitik i Vallentuna, där vi planerar för och bygger hyresrätter, får alla möjlighet att bo kvar i Vallentuna.

Med en socialdemokratisk bostadspolitik i Vallentuna där både allmännyttan och privata hyresvärdar ges möjlighet att erbjuda nya bostäder får alla möjlighet att flytta till och bosätta sig i Vallentuna.

Med en socialdemokratisk bostadspolitik i Vallentuna där byggande av hyresrätter är prioriterade får vi möjlighet att ge nästa generation ännu bättre möjligheter, precis som våra föräldrar och deras föräldrar gav oss möjligheterna.

Många kommer säga att det är omöjligt, men som Harold MacMillan, visserligen en konservativ brittisk politiker men ändå ingen dumskalle, en gång sa: "politik är det möjligas konst, men också det omöjligas vetenskap".
Precis som mina föräldrar gav mig möjligheterna till något bättre så vill jag kunna ge mina barn möjligheterna till något ännu bättre.
- Därför är jag Socialdemokrat!

Kamrater, mötesdeltagare, 
-låt oss därför göra det som är möjligt nu och det som är omöjligt snart!

fredag 13 januari 2017

Gemytlig bok om Lasse och hans Vallentuna

Fyrtio år och sex kommunalråd
En kommunaltjänstemans bekännelser

Jag kan inte tänka mig en bättre titel. Speciellt som boken handlar om Vallentuna och i synnerhet som författaren heter Lars Lundqvist.

Han är en välkänd profil som haft allehanda uppdrag i kommunen sedan första vikariatet som föreståndare för Åby fritidshem 1975. När han gick i pension för något år sedan var han näringslivschef. Det är sannerligen inte illa pinkat. Hans arbetsliv tycks dessutom ha varit tämligen lättsamt och fyllt av glada hyss arbetskamraterna emellan. Åtminstone om man får tro den nu aktuella boken. 

Lasse Lundqvist är en toppenkille, det ska sägas först som sist, full av humor och ödmjukhet. Jag vet det. Vi har spelat revy ihop och han var en av de bästa. Dessvärre lät han sig bara övertalas två gånger (1991 och 2000). Bandet Electric Markim Orchestra kändes viktigare, tyckte han. Himla synd. Vi gick sannerligen miste om en stjärna. Men nu är han alltså författare.

Redan i inledningen till ”Fyrtio år” skriver Lasse att somligt i hans berättelse kan ha hamnat på fel årtal. Han minns det han minns, helt enkelt. Resultatet är varken faktabok eller litterär berättelse. Det är hårda puckar och raka rör, tycker han och ber om ursäkt redan i prologen. Så är det gjort! För säkerhets skull skriver han vidare:
- Denna bok är inte lämpad för personer under 50 år! 

Lasse släppte sin första bok ”Nejlikan och landet” om uppväxtåren i Stockholm 2002. En hel del i den nu aktuella boken har samma tema. Det är fina Stockholmsskildringar ur en grabbs ögon i ett fängslande tidsdokument. Men vi får också veta hur han den olidligt varma sommaren 1975 rattade sin folkvagnsbubbla till Vallentuna för att söka jobb. Annars var livet mest kärlek och musik. Han spelade gitarr och skrev politiska protestlåtar som man skulle göra på den tiden.
- Otrogen mans kvinnoförtryckarjazz, hette en.
- Jag vill leva i slowmotion, hette en annan. 

Om de sex kommunalråden får vi faktiskt inte veta särskilt mycket. De flesta glider mest bara förbi för att motivera titeln. Först ut var emellertid Carl Erik Wikström (C) som Lasse emellanåt fick gå och köpa tobak åt. 
- Det var ett hedersuppdrag. Ibland fick jag lägga ut ur egen ficka vilket han gömde bort.

Elwe Nilsson (M) kom härnäst, en infödd vallentunabo med hårda förhandlingsnypor. Elwe sa att Lasse var kommunens onödigaste tjänsteman. Jag har faktiskt hört det i min dåvarande roll som lokalreporter. Lasse var förste praktikant på personalavdelningen och sånt tyckte Elwe att staten skulle stå för. Men Elwe är Elwe och ingen skugga faller över honom i Lasses bok. Bra det. Han är vår liksom. 

I onödan sparkade chefer
Det är väl egentligen bara två politiska katastrofer  och en dito kommunchef (Erik Sörlin) som Lasse tar upp. 
1) Moderaternas generalsvek mot Sten-Åke Adlivankin och 
2) Örjan Lids svindlerier av hela det demokratiska systemet. Ingen har blåst skattebetalarna någonstans mer än vad han gjorde. Alla som ifrågasatte hans göranden och låtanden fick sparken. I dag är vallentunaborna säkert världsledande vad gäller betalda avgångsvederlag till helt i onödan sparkade chefer.

Men Lasse spiller inte särskilt mycket krut på det. Han väljer att mest berätta om sånt som är trevligt, kul och dråpligt. Som exempelvis kungens besök 1991 när kommunen snålade in på kostnaderna genom att bara måla tre sidor av Kårstas stationshus - det som Dagens Nyheter plåtade från precis rätt håll. 
Nästan lika dråpligt var det när president Bill Clinton var här och spelade golf 2002. Kommunledningen försökte imponera på världskändisen med en isskulptur fast det var mitt i juli. 
En annan vandringssägen som här får sin förklaring är att ABBA fortfarande skulle vara skyldiga Vallentuna kommun en gratiskonsert för lån av gratis replokal. 

Lasse väver samman de lokala händelserna med rikshändelser som Rudolf Meidners löntagarfonder och miljöskandalen BT Kemi i skånska Teckomatorp och med världshändelser som Tjernobylolyckan 1986 och Tsunamin 2004. Allt för att ge innehållet perspektiv. Många kända vallentunabor passerar revy men nu får man se dem genom Lasses ögon. Det är lika trevligt som bekantskapen med hans gamla Amazon lagad med plåt, popnitar och plastic padding.

Malin Vestberg, Carola Berglund 
och Jacqueline Gaborn 
Vallentuna Revyns balett 1991

Nej, de strippade inte på borden!
Men en sak blev lite fel. Baletten strippade inte på revyns avslutningsfest. Jag skrattar gott åt påståendet och anar att Lasse möjligen fått för mycket av den där vätskan (läs: rödtjut) han skriver om:   

"Efter sista föreställningen hölls det avslutningsfest på en restaurang utmed Fabriksvägen. Det var ett hålligångande av större mått och en viss vätska som flödade i stora mängder. Tjejerna i baletten dansade och strippade på borden. Alla släppte loss, det var trots allt en viss anspänning med att uppträda. Dagen efter skulle det städas på teatern. Stämningen var inte lika hög då men de allra flesta ställde upp."

Krogen hette Nordins och drevs av turkar. I stället för de sedvanliga pizzorna (lönen för revyarbetet var i alla år en gratis pizza) hade vi beställt ”Turkisk afton”. Vi hade nämligen upptäckt att turkarna var bättre på att laga turkisk mat än annat. 

Carola i baletten - numera är sminkös på Kungliga Operan - kunde dessutom dansa magdans och var därför kvällen till ära klädd i tvättäkta magdansutstyrsel. Efter middagen klev hon sedan upp på långbordet för att till tonerna av smäktande turkisk musik dansa sig fram mellan askoppar (man rökte inne då!) och sockerskålar. Allt medan turkarna fäste sedlar i hennes kläder. Väl i andra änden av bordet hade hon tjänat ihop en bra slant vilket inspirerade några betydligt stadigare primadonnor att göra detsamma. Några pengar för dem blev det dock inte, men kul var det. 

Nåja, man minns vad man minns, som sagt, och det får man stundom vara glad för. 

Lasse Lundqvists nya bok är sammantaget en mycket trevlig läsning för alla gamla vallentunabor som har varit med ett tag. Mycket har hänt i kommunen och Lasse har suttit på första parkett. Han är dessutom en god berättare. 

Så köp boken! 
Den hör hemma i varje lokal bokhylla. Går han runt så blir det kanske flera böcker. Jag hoppas på det. Jag skulle gärna se en mer ingående bok om det politiska myglet som han måste ha sett i Vallentuna. 
Om någon sitter inne med detaljerna så är det nog Lasse...

tisdag 3 januari 2017

Men va fan Väsbygården...!

"Toaschema och vätskeransonering"

Expressen Publicerad 
Karin har varit fånge på sitt rum i åtta år!



De enda gånger Karin fått komma ut är när hon tvingats besöka sjukhus.
Det värsta är att hon inte får gå på toaletten eller dricka när hon vill, tycker Karin.
– Det här är ett helvete. Det är psykisk terror.


"Karin förlorade ena benet i en olycka för snart tio år sen. Nu är hon fast mellan fyra väggar i rummet på Väsbygårdens äldreboende i Vallentuna.
– Jag har legat på det här sättet i tio år snart. Jag har förlorat allt.
De enda gånger Karin varit utanför sitt rum är när hon tvingats till sjukhus.
– Jag är naturligtvis förbannad och ledsen, jag har alla känseltangenter nedtryckta hela tiden. Jag har fått högt blodtryck här. När man stressas tillräckligt mycket och tillräckligt länge får man det.

Får inte gå på toa i tid
På golvet i rummet ligger blöjor slängda. Persiennerna är neddragna, rummet är halvskumt, och det mesta ljuset kommer från teven."
Sjuksköterskan och Karins gode man Mikael Solborg och Expressens Anna Bäsén

"Enligt äldreboendet lider Karin av psykiska problem. Två gånger har Karin skickats till psykakuten med tvång och poliseskort. Men psykiatrin tyckte inte Karin var ett fall för dem och skickade tillbaka henne. Både gode mannen Mikael Solborg och Karin ställer sig frågande till att hon skulle ha någon psykiatrisk diagnos.
– De ville inte ha mig där på psykiatrin. Jag är ju bevisat inte sjuk. Det var massor av specialister sittandes runtomkring mig där, jag tror det var fyra stycken där för att avgöra det, säger Karin."

"Mikael Solborg och Karin har anmält äldreboendet för vanvård till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men äldreboendet friades eftersom det inte gick att styrka att Karin lidit fysisk skada."

"Väsbygårdens äldreboende ska vara ett tryggt boende med god omvårdnad och sjukvård, enligt hemsidan. Mikael Solborg tycker att äldreboendet bryter mot alla etiska riktlinjer och regler som finns.
– Det här är värre än ett fängelse. Jag tror att fångarna på ett fängelse har det mycket bättre, de har mycket mer aktiviteter och godare och bättre mat. Allting är bättre."

"Karins behov är grundläggande, tycker den gode mannen.
– Hon behöver få komma på toa när hon vill, få vatten och dryck när hon vill, och mat som hon kan och vill äta. Hon skulle behöva vänlighet, att folk pratar med henne som man pratar med vem som helst."

Enligt Karin och gode mannen skar det sig med en del av personalen från början. Sedan dess har Karin särbehandlats.
– En av cheferna sade att Karin inte är en människa. Om hon inte är en människa, vad är hon då? Hon är en människa med samma behov som chefen. Hur kan man säga något sånt? Det är skrämmande men visar på mentaliteten här på något sätt, säger Mikael Solborg."

"– Snälla försök hjälp mig att få slut på det här helvetet."


Bra jobbat Mikael Solborg, Anna Bäsén och Expressen!
Hör reportaget och läs artikeln här.


Skamligt Väsbygården!

Om ni inte vill ha henne där så får ni väl hjälpa henne därifrån. 
Till något bättre. Och människovärdigt.
Hur svårt kan det vara?!